Nyårsnovell: Saknar dig
En novell om trasig kärlek och nyårsrus.
Samuel får syn på Linn innan hon ser honom. Hennes klänning glittrar i kapp med diskokulan i taket, men mest av allt skiner hennes ögon. Hon står och dansar, svänger obekymrat fram och tillbaka. Samuel vill gå fram till henne, krama om henne och kyssa hennes hals. Men han vet ju att han inte kan. Att han inte får. Att han måste låta Linn vara, måste ge sig själv – och henne – en chans att glömma det de hade. För det funkar inte. Kommer aldrig funka igen.
- Är du okej? frågar Edvin som märker att Samuel fått syn på Linn.
- Ja, vad då? mumlar Samuel, tittar demonstrativt bort från Linn och ler stort, men han märker själv att leendet inte når ögonen, och verkligen inte lurar Edvin.
- Du vet vad jag menar, suckar Edvin och ger Samuel sin drink. Ska vi byta fest? Vi måste inte stanna här om det känns jobbigt.
Samuel blundar och sveper drinken.
- Äh, säger han. Klart vi stannar, Ebba är ju här.
Edvin har inte slutat prata om den mystiska Ebba sen de träffades på julfesten. Samuel har inte riktigt fattat vad det är med henne som trollbundit Edvin, men något är det. Han är glad för Edvins skull, klart han är, men varje gång Edvin nämner Ebba och hur sjukt smart hon är påminns Samuel om Linn. Linn som knappt kunde möta hans blick på julfesten. Hej, sa de, men ingendera tog något initiativ till en kram, ingendera frågade hur det var, hur julen kändes. Samuel visste inte ens om Linn skulle fira med sin pappa eller mamma, eller om de kanske skulle försöka fira tillsammans trots allt. Han som tidigare haft koll på minsta tandläkarbesök.
- Ja, svarar Edvin. Ebba är ju här. Men du? Bara slå till mig så finns tequilan här.
Samuel ler snett. Edvin tror verkligen att alkohol är lösningen på allt.
- Okej.
Linn blundar. Hon känner musiken dunka genom kroppen och spänningen inför ett nytt år bubblar i varenda nerv. 2020 ska hon lämna allting bakom sig, börja om. Det är världens största klyscha men hon behöver verkligen det, en nystart. Hon måste lämna Samuel i 10-talet, och mamma och pappas brustna kärlek också. Allt ska bli bra. Allt MÅSTE bli bra. Kärlek är för losers, det har Sandra sagt gång på gång men nu måste Linn på riktigt börja leva enligt det. Störst av allt är hon och Sandra, ingenting annat spelar någon roll.
Linn öppnar ögonen och kramar om Sandras hoppiga kropp, hårt.
- Störst av allt är vi, viskar hon och släpper inte Sandras blick.
Sandra skrattar upp i taket och kramar om Linn ännu hårdare.
- För alltid! skriker hon och så fortsätter de dansa.
Men trots kärleken som strömmar genom Linn känns inte hjärtat helt. Det har det inte gjort på flera månader, och hon har ingen aning om hur hon ska laga det, om det ens går. Kanske hon bara får leva med hålet, kanske hon är permanent skadad, har ett kroniskt hjärtfel.
Hon skymtar Edvin i trängseln vid baren och bakom honom – Samuel. Såklart. Varför övertalade Sandra henne att komma? Hon visste att risken var stor att Samuel skulle dyka upp, var skulle han annars vara? Men hon hoppades. Av hela sitt håliga hjärta hoppades hon att han inte skulle vara här, att hon skulle få den här natten, en natt utan att hans namn och hans ord och hans kropp var det enda som rymdes i hennes huvud. Så bestämmer hon sig.
- Jag går till baren, säger hon.
- VA? skriker Sandra. DU MÅSTE TALA HÖGRE.
- JAG GÅR TILL BAREN, upprepar Linn och skrattar lite.
- JA MEN GUD, GÅ!
Sandra fortsätter dansa. Nästan genast efter att Linn lämnat henne dyker Jonas upp bakom Sandra, som från ingenstans, som han alltid gör. Linn himlar med ögonen och börjar armbåga sig mot baren.
Linn behöver inte vifta länge med sin 10-eurosedel innan bartendern frågar henne vad hon vill ha.
- Två tequila.
- Oj, så pass, ler bartendern och höjer på ögonbrynen. Imponerat, inte medlidsamt, som han borde.
- Något annat? frågar han medan han placerar citronklyftorna och saltet framför Linn. Hans blick är konstigt intensiv, nästan obehaglig, men Linn släpper den inte.
- Hmm, Linn sänker blicken, höjer den och ser in i hans ögon samtidigt som hon stryker undan en blond hårslinga. Vad rekommenderar du?
Linn vet inte vad hon håller på med men hon märker genast att han nappat.
- En sex on the beach, säger han och ställer fram tequilashotsen. On the house.
Linn ler, hon förväntade sig att han skulle ha lite mer klass än så, så snygg som han är. Men hon nickar ändå, en gratis drink är en gratis drink, hon vill inte bråka.
- Låter bra.
Han frågar henne någonting men hon uppfattar det inte och ber honom upprepa.
- Jag frågade bara, eh, vad du heter, säger han, plötsligt väldigt nära hennes ansikte.
- Linn, svarar Linn och räcker fram handen. Trevligt att träffas.
- Ted, säger bartendern som tydligen heter Ted och klämmer hennes hand. Han ler och nickar mot shotsen.
- Så, vem ska du skåla med?
Då ramlar Linn tillbaka in i verkligheten igen och drar snabbt till sig handen.
- Eh, en vän, bara, mumlar hon men nu kan hon inte möta hans isblå ögon.
- Okej, svarar Ted och Linn tänker att hans namn verkligen inte går ihop med hans hårda utseende. Gott nytt år, Linn. Du är vackrast på dansgolvet ikväll, men det vet du säkert.
Linn rodnar och försöker balansera allting i sina händer utan att hälla det över någon. Som tur är måste Ted fortsätta jobba och märker inte hennes fumlande. Till slut lyckas Linn ta sig bort från den värsta trängseln vid baren, men nu ser hon inte Samuels kopparröda lockar någonstans.
Linn går till ett bord där Emme sitter och hånglar med någon Linn aldrig sett förut. Hon stirrar på shotsen och dricker lite av drinken. Men den är verkligen inte god, så hon skjuter den ifrån sig. Inuti magen rör sig någonting fortfarande, något som inte gett sig till känna på flera månader, någonting som Teds blåa ögon och skarpa käklinje väckte i henne. Linn sväljer, det kryper i kroppen. Hon tar fram sin telefon för att kolla klockan. 23:21. Hon suckar och sveper den ena tequilan men struntar i saltet. Citronen kan hon inte låta bli att trycka mot tänderna. Hon grimaserar och stirrar på det andra shotglaset, det som var till Samuel. Men Linn tror verkligen inte att hon kommer hitta honom igen, så hon sveper också den shotten och lutar huvudet i händerna. Blundar.
När Samuel ser Linn gå mot baren blir han akut illamående.
- Jag går på toa, säger han till Edvin och försöker trycka sig genom folkmassan så fort han kan. Det är lättare sagt än gjort.
När Samuel äntligen kommer in på toa låser han aggressivt dörren om sig men så blir han stående framför spegeln, för illamåendet är som bortblåst. Hans hår har lockat sig extra mycket i pannan och ögonen är lite rödsprängda. Samuel slår på kranen på det kallaste och skvätter lite vatten i ansiktet. Han sätter sig på toalocket och andas. Andas in. Andas ut. Andas in. Han ska klara det här. De måste kunna vara i samma hus som varandra, det har ju gått i skolan, det måste gå nu. På nyår. På deras årsdag. Hur ska han kunna leva om det känns så här varje gång han ser henne? Men det gör det ju inte.
- Det är bara just i dag, du klarar det Samuel. You’ve got this, säger Samuel till sin egen spegelbild. Så skrattar han åt hur fånig han är och går ut i vimlet igen.
Det är inte medvetet som Samuel börjar leta efter ett blont huvud i folkmassan. Men han gör det, och så ser han henne. Hon sitter vid ett hörnbord med ansiktet i händerna, bredvid Emme som håller på att äta upp någon stackars killes ansikte. Samuel ler när han ser Linn, han kan inte låta bli. Det är så hans ansikte har reagerat på hennes ansikte de senaste två åren, hur skulle det inte göra det nu?
Han vet att han inte borde gå fram till henne men Edvin är inte här och stoppar honom nu och hans fötter har faktiskt en egen vilja så plötsligt står han där, bredvid henne. Hon blundar, så hon ser honom inte först men innan han hinner säga något så har hon öppnar ögonen och stirrar på honom.
- Hej, säger Samuel försiktigt. Han nickar mot platsen mittemot henne. Får jag sätta mig?
- Varsågod, säger Linn tonlöst. It’s a free country.
Samuel sväljer.
- Jag -, börjar de båda två samtidigt. Linn skrattar lite, så då vågar Samuel också göra det.
- Du först, säger han.
Linn andas in, tar en klunk av sin äckliga drink, blundar. Spänner sig.
- Jag … saknar dig.
Det känns som en tyngd lyfter från Samuels axlar, en tyngd som funnits där hela hösten, längre än han själv har insett.
- Jag saknar dig också – och det där med Yosephine, du vet? Det betydde ingenting. ING-EN-TING.
Linn skakar på huvudet. Samuel fattar verkligen inte.
- Det är klart det gjorde, säger hon sakligt. Det betydde att du var villig att kasta bort allt vi hade för att få göra någonting du aldrig gjort förut, det betydde att du inte älskade mig så mycket att du inte ville ha någon annan än mig, det betydde … oavsett om hon inte betydde någonting för dig, så betydde själva handlingen någonting för oss.
- Men -, försöker Samuel men Linn stoppar honom.
- Jag mådde inte bra. Allt var inte bra. Vårt förhållande mådde inte bra. Men jag älskade dig. Och du älskade mig, och det borde ha betytt någonting. Så oavsett hur skit allting var, så fanns det fortfarande en väg tillbaka, innan du bestämde dig för att förstöra den vägen.
Samuel vet inte vad han ska säga. Han vet att Linn har rätt och ändå … ändå vet han ju vad han känner. Att han älskar henne, att allt han vill i hela världen är att hon ska förlåta honom och ge honom en till chans. Han vet att han inte förtjänar det och att det är själviskt men han kan inte låta bli att känna så. Hur skulle han? Linn är hela hans värld. Men han kan inte säga det till henne, orden kommer inte ut. Han bara ser på henne och hoppas att hon någonstans inom sig ska hitta ett sätt att kunna förlåta honom.
Plötsligt skrattar Linn.
- Jag köpte en shot till dig, hon nickar mot de tomma glasen på bordet. Eller okej, jag fick den gratis men jag skulle köpa en shot till dig och leta upp dig och så tänkte jag –
Det stockar sig i hennes hals, hon sväljer.
- Jag tänkte att vi skulle shotta och jag skulle säga att jag saknar dig för det gör jag, mitt hjärta är sönder, hela jag är i bitar och jag saknar dig saknar dig saknar dig varje sekund men jag kan inte se på dig utan att se henne också. Det går inte. Jag skulle säga att jag saknar dig och du skulle svara att du älskar mig, bara mig ingen annan och så skulle klockan bli tolv och vi skulle kysses och i nästa år? I nästa år skulle allting vara försvunnet och vi skulle vara vi igen.
- Men vi gör så! Det går! Vi lämnar allting i 10-talet och bara … det går, Linn, det måste gå. Jag älskar ju dig.
- Det gör ju inte det, säger Linn, och nu gråter hon. Det går inte. Jag kan inte. Jag vet inte om det någonsin kommer att gå. Allt jag vet är att jag älskar dig och vill vara med dig för alltid men det går inte.
Linn och Samuel märker hur stämningen i lokalen har förändrats, hur folk söker sig till varandra, spänningen i luften går nästan att ta på. Nedräkningen har börjat.
De ser på varandra och räknar ner tillsammans med alla andra, men mest med varandra. Linns ögon skiftar lite i bärnsten, det har Samuel aldrig märkt förut. Klockan slår 00:00 och Samuel kysser Linn eller om hon kysser honom och kyssen smakar tårar och tequila och läppglans och svett och avsked. Motvilligt drar de sig tillbaka, bort från det sista som var deras.
- Hej då, Samuel, viskar Linn och drar fingrarna genom hans hår. Vi ses.
Linns glittriga klänning och ljusa hår försvinner i folkmassan och kvar sitter Samuel, med en klump i halsen och ord i munnen som Linn aldrig fick höra. Och ett krossat hjärta.
