Recension: Av kött och blod - Henrik Johansson
Louise Buenafe Mistén har läst Henrik Johanssons Av kött och blod, en mix av arbetarlitteratur och spänningsroman där personalen för en tyst kamp mot köksmästaren och restaurangchefen.
Jag läser Av kött och blod (Federativs förlag 2013), som är skriven av Henrik Johansson. Boken kretsar kring konflikterna mellan anställda och chefer på en restaurang i Malmö. Mötet mellan arbetarlitteratur och spänningsroman blir en nyskapande mix.
Trots de ständiga nedskärningarna och försämrade arbetsförhållandena är det fint att se ett så sammansvetsat arbetslag – något jag aldrig upplevt själv. Idag har vi en splittrad arbetarrörelse. Som timanställd är solidariteten lika med noll. Det finns ingen enad front, men däremot ett tydligt vi och dom. Kanske ser detta annorlunda ut i restaurangmiljö. Eller är det bara ett tecken på att boken trycktes år 2013. Som alla andra branscher är det idag mycket lättare att avskeda någon och plocka in nästa. Den med lägsta lönekravet vinner.
Johansson skildrar kampen mot restaurangchefen och köksmästaren som ett krig. En outtalad tävling i passiv aggression. Enligt avtalet har personalen rätt till arbetskläder. Ledningen menar dock att det inte finns pengar och beställningen görs därför i smyg – och i företagets namn. Servitriserna utsätts å sin sida för skaderisk med tanke på de tunga tallrikarna. När chefen inte vill köpa in nya börjar servisen plötsligt gå sönder i disken.
Osämjan bubblar hela tiden under ytan men kretsar framförallt kring personkemi och gruppdynamik. Det vore spännande om texten nyttjade mer av miljöns möjligheter för att skapa fler dimensioner och ökad intensitet i striden. Ett restaurangkök kan vara i högsta grad hotfullt. Här finns kokande grytor och fritöser, brännheta ugnar och nyslipade knivar.
Många minns nog avslöjandena om krogimperiet på Möllevången i Malmö förra året. Johanna Karlssons reportage släpptes precis efter nyår – och alldeles innan pandemin förlamade världen. Här blottlades fruktansvärda förhållanden som slavarbeten och personal i fångenskap. Tvångsäktenskap. Anställda som sov i källaren och sanitära olägenheter. Hot och våld. Löner långt under miniminivåerna – om det nu fanns löner att prata om överhuvudtaget.
Uppslutningen blev massiv. Det skapades mediedrev. Restauranger bojkottades. Det organiserades Facebook-grupper och svarta listor. Under en lång period var det just detta alla pratade om. Detta alla tidningarna skrev om. Idag verkar hela karusellen bortglömd.
Möllaninitiativets Facebook-sida. Jag frågar om någon vet hur läget ser ut idag. Vilka restauranger finns kvar och vilka har bytt ägare? Har det införts rimliga avtal och arbetsvillkor? Har någon av krogimperiets ägare öppnat någon annanstans – och i så fall tagit med sig problemen?
Inga svar. Alls. I ett sammanhang med närapå tvåtusen medlemmar, som under en kort tid skapade inlägg varje dag.
Spektakulära granskningar får nyhetsutrymme. Men verkar glömmas bort lika snabbt igen. Och små detaljer går obemärkt förbi. Det finns därför något fint i att Johanssons story fokuserar på de vardagliga dispyterna. Detaljerna. Arbetskläder och stämpelklocka. Städrutiner och strypta personalkostnader. Sådant behöver också uppmärksammas. Av den anledningen är det väldigt tråkigt att romanen skulle behöva ett rejält omtag av både redaktör och korrekturläsare. Men kanske är detta meningen. Kanske bör boken ses som ett metakonstverk i sig. Verksamheter som skor sig på författardrömmar är också en del av kapitalismen.
Oavsett de många stavfelen fängslas jag av berättelsen. Jag bryr mig om karaktärerna och känner för dem. Känner med dem. Vill verkligen veta hur det går.
Tyvärr är bokens upplösning alldeles för intetsägande och enkel. Möjligen är även detta en del av den annars så klockrena samhällskritiken. Återstår bara att förlita oss på besvärjelser och ritualer för att bli av med det ruttna och sjuka i systemet.
Hittills verkar ju inget annat funka.
