Novell: Gråt inte, Johannes
Illustration: Elvira Ränk
Gråt inte, Johannes är en berättelse om våld och känslor. Vi möter Johannes, som alltid tagit hand om sin mamma i första hand, och som nu äntligen går ut för att festa med en vän.
- Gråt inte, mamma, säger han.
Hans vädjan är förgäves. Tårarna fortsätter att följa sin långsamma väg nerför hans mammas rödblommiga kinder. Hennes ögonvitor har antagit en rosa nyans och huden under ögonen har svullnat upp. Ute på nästippen hänger en genomskinlig droppe snor - dinglar som en pendel. Hon sitter som i ett drömtillstånd med blicken riktad mot väggen bakom sin son. Ser ingenting, hör ingenting, känner ingenting. Bakom dem gormar fortfarande hans pappa. Vrålar som en ilsken björn, slänger runt tallrikar och bestick som Johannes tidigare dukat fram så fint. Tallrik efter tallrik går sönder mot väggen och faller i bitar. Tårarna verkar aldrig ta slut. Han stryker lätt undan en tår från sin mammas kind med sin tumme.
Fjorton år senare är minnet fortfarande klart som de mest stilla av vatten i Johannes huvud. Nu ligger hans pappa i sin eviga sömn under jorden. Hans mamma sitter framför honom i sin nersuttna fåtölj. Hennes huvudet hänger tungt, likaså de mörka påsarna under ögonen. Händerna kniper hon så hårt om armstöden att knogarna vitnar, likt ben under huden. I fåtöljen bredvid hans mamma sitter vännen Erik. Uppklädd för kvällen är han, med en löst åtsittande kortärmad skjorta och nystrukna chinos. Skjortan är uppknäppt upptill och visar mörka fjun på hans bröst. Han tittar förväntansfullt på Johannes, väntar otåligt på hans svar.
- Vad säger du, Johannes? frågar Erik.
- Jag vet inte, svarar han och vänder sig till sin mamma med en fundersam blick.
Hon verkar registrera den och skakar på huvudet, ser nästan besviken ut.
- Lägg av Johannes. Gå ut ikväll, ha kul, säger hon.
- Men … börjar Johannes, men hans mamma avbryter snabbt:
- Nej, sluta. Jag är trött på ursäkter. Du sitter med mig varje morgon, dag och kväll. Det kan vara skönt för mig att få lite egentid också. Gå. Jag är lite sjuk, inte döende. Jag överlever några timmar utan dig.
Hon låter sin son smälta orden en stund. Han suckar tillslut och skakar på huvudet.
- Jaja, okej. Men inte för sent bara.
Efter det flyger Erik upp ur fåtöljen och låter ett glädjeskrik lämna läpparna.
- Vi ska ha så jäkla kul! Det var längesen vi gjorde något bara du och jag.
Det är sant. Johannes kan inte minnas när han och Erik hittade på något själva senast. Efter att hans mammas sjukdom blev sämre tvekade inte Johannes att ta hand om henne. Han såg det som sitt ansvar, även om hans mamma invände konstant. Bönade och bad om att han skulle sluta. Men han vägrade. Det var ett heltidsjobb. Han offrade upp tiden med vänner, tiden för sina intressen, tiden för universitet. Erik är snabbt ute från huset. Johannes följer efter, stannar först vid sin mamma.
- Ha kul nu, älskling. Jag har ju sagt det så länge. Du måste börja tänka på dig själv också, göra det som du tycker om. Du har sett efter mig så länge. Ända sen du var liten med pappa, och sen när jag blev sjuk.
Det känns som ett skruvstäd tynger ner Johannes bröst när hans mamma nämner pappa. Minnen från den tiden flimrar förbi. Hur han drar undan sin mammas tårar. Försöker trösta henne. Allt för att inte hon ska vara ledsen. Han tar ett djupt andetag, försöker tvinga bort den tryckande känslan.
- Men jag gör ju det, mamma, försöker han övertyga henne.
Hon skakar missnöjt på huvudet samtidigt som en suck rullar över läppen.
- Du är för god, älskling. Du är en svamp som suger åt sig allas känslor och problem. Det har jag alltid sagt till dig. Någon gång kommer den stunden då du måste låta andra hjälpa dig. Någon gång är det jag som måste få torka dina tårar.
De hade aldrig riktigt pratat om det minnet, om hur Johannes brukade torka hennes tårar när hans pappa var arg. Han vet inte riktigt vad han ska säga.
- Mm, säger han bara utan att möta hennes blick.
Det är tyst innan hans mamma säger en sista sak:
- Du har så många som finns där för dig när du behöver hjälp. Jag vet att jag skulle släppa allt för dig, och jag tror nog att Erik skulle göra detsamma.
Johannes vänder blicken ut till Erik som har satt sig i bilen utanför huset. Därefter nickar han som svar, och slänger iväg en kyss innan han går.
Johannes har glömt hur öronbedövande musiken är inne i lokalen och hur klaustrofobiskt det blir mellan svettiga kroppar ute på dansgolvet. Men han skulle ljuga om han sa att han inte njöt av det. Det är skönt att komma ut, skönt att få känna sig fri för en stund. Med varsin drink i handen dansar de två vännerna, vätskan skvalpar då och då över händerna vid för stora rörelser. De skrattar åt varandra, försöker hålla en konversation över högtalarnas dån. Efter ett tag tröttnar slutligen Erik och sätter sig ner vid ett ledigt bord i hörnet. Johannes stannar kvar, och med slutna ögon för han sin kropp i takt till musiken, väcker muskler han inte har använt på länge. En kille dyker upp intill honom, spänner sina mörka ögon i Johannes. Han för sig närmare, lägger på ett leende som drar Johannes in. Han låter killen dansa tätt intill honom, låter honom lägga sina händer på hans höfter. Känslan av en annan killes kropp mot sin och doften av hans parfym gör honom upphetsad. Känslan fyller hela hans kropp. Mannen lägger sina läppar mot hans öra:
- Kom, vi sticker.
Hans djupa röst får Johannes att för en stund glömma var han är. För hans inre syn är deras nakna kroppar redan ihopslingrade, deras läppar hårt pressade mot varandra. Innan de går informerar han Erik om att han är påväg därifrån. Erik säger inte mycket, men blicken vittnar om en viss besvikelse.
När de kommer ut i novembermörkret vilar killen sin ena hand i Johannes svank. Han för in honom i en gränd bakom baren. Där trycker han upp Johannes mot väggen, håller ett hårt grepp om hans axlar. Johannes, förtrollad av upphetsningens och alkoholens magi, famlar efter skärpet. Drar sedan ner gylfen och hasar ner byxorna till fötterna. En kall vind drar över hans nakna ben och får håren att resa sig. Han tittar sig nervöst omkring. Tänk om någon skulle se? Han har aldrig gjort något liknande. För en stund funderar han på att gå tillbaka in igen. Kanske det inte var en så bra ide ändå. Men han är snygg, och det har redan hunnit gå så långt. Ett starkt begär att få kyssa killen kommer över honom. När han böjer sig fram mot hans ansikte backar killen snabbt. Ett hånflin har ersatt det känslolösa uttrycket i killens ansikte. Han tittar på Johannes från fötterna till huvudet samtidigt som ett skratt rullar upp ur hans hals. Johannes känner upphetsningen svalna. Känner skammen omsluta honom som en filt, en filt som gör honom mer frusen.
- Jävla bög! skriker killen.
Det som följer orden är killens öppna handflata rakt över Johannes kind. Efter det, ett välriktat knytnävsslag ovanför naveln. Därefter hans fot i skrevet. Smärtan tvingar ner Johannes på sina knän. Bakom mannen dyker två skrattande skuggor fram. Den ena av dem böjer sig ner, tittar Johannes i ögonen. Skräcken får Johannes muskler att skaka. Som skydd lägger han armarna över huvudet. Våldet för honom tillbaka till tiden när hans pappa levde, till oprovocerade slag, till sin mammas skrik och gråt. Till hans pappas ekande vrål genom huset.
- Snälla, vädjar han.
Mannen som sitter knäböjd framför honom skrattar igen.
- Äckliga jävla bög!
Han spottar orden i Johannes ansikte, ställer sig därefter upp igen. Innan de går riktar de några sista sparkar mot hans mage. De lämnar en skakande Johannes på marken. Tårarna faller. Han tänker på sin stackars mamma som sitter ensam i huset. Tänker på tryggheten i hennes armar om honom. Så han önskar att hon var här. Håll om mig mamma, tänker han. Han ser sin pappas handflata höjas. Ser den sänkas över sin mammas ansikte. Gråt inte, mamma. Själv gråter han där han ligger. Gråter ut sin rädsla, sin smärta. Någon gång kommer den stunden då du måste låta andra hjälpa dig. Någon gång är det jag som måste få torka dina tårar, hade hans mamma sagt. Torka mina tårar, mamma, tänker han.
- Gråt inte, Johannes, viskar han till sig själv, önskar att det var hans mamma som uttalade meningen med sin stilla röst. Han upprepar orden, som ett mantra under meditation, tills någon upptäcker honom.
På sjukhuset ligger han nerbäddad under ett täcke och en filt. Det är varmt, och han förnimmer svetten i ryggen.
- Johannes, säger Erik.
Hans vän har fortfarande på sig samma kläder som igår. Fler knappar på skjortan är uppknäppta och blottar mer av hans mörka brösthår. Johannes tänker på hur manlig han ser ut. Erik lägger ena handen på hans blåslagna arm och knäböjer sig för att hamna i ögonhöjd med sin vän.
- Jag skulle aldrig låtit dig gå.
Hans blick faller. Johannes är tyst. Hans trötta ögon vilar stilla på sin vän. Så vacker han är. Erik böjer sig fram, lägger en lätt kyss på Johannes hals. Huden knottrar sig upp över halsen vidare till huvudet, som om hans kyss sprider ut sig. I hörnet kämpar sig hans mamma upp på fötter, lägger sin vikt på käppen och med svajande steg tar hon sig till sängkanten.
- Min älskling.
Tårar glänser i hennes ögon. Huvudet ligger på sned.
- Gråt inte, mamma, säger han. Orden kommer ur honom av ren reflex. Han kan inte hejda sina egna tårar från att falla. Hans mamma böjer sig över honom, för sin hand till hans ansikte och stryker bort tårarna med sin tumme.
- Älskade unge. Du är så genomgod. Du torkar tårar, skyddar mig från fara. Du skyddade mig från din pappa, du skyddade mig från sjukdomens smärta. Nu ligger du här, blåslagen. Låt mig och Erik skydda dig. Hör du mig älskling? Förstår du vad jag menar?
Han låter hennes ord sjunka in, känner samvetet svikta inom honom. Han sluter ögonen och nickar. Värmen från hans mammas hand på armen sprider sig upp genom hans kropp. Hennes närhet får honom att känna sig behövd och skyddad, för första gången på år. Eriks andning, likt lugna vågor mot strandkanten, når hans öron från hörnet. Tryggheten sänker pulsen. Varma lyckotårar värmer hans kinder. Med slutna ögon tänker han på hur trygg han känner sig med sin mamma och Erik i rummet - två vakande änglar. Hans mamma böjer sig fram.
- Gråt inte, Johannes, viskar hon.
