Novell: Jag älskar dig
Precis innanför ytterdörren, just till höger, hänger en avlång spegel. Så länge jag kan minnas har den funnits med. Den var med när vi flyttade till lägenheten i stan. Den var med när vi hyrde en övervåning i huset som ägdes av det gamla, kristna paret som min mamma fortfarande pratar så varmt om. Och den var med när vi flyttade till det röda huset med vita knutar som vi bor i nu. Alltid har den hängt någonstans i hallen, vare sig det har varit precis innanför dörren, eller bredvid klädhängarna. Alltid har jag stannat upp och speglat mig i den, studerat den kropp som jag alltid känt mig obekväm i, som att bo i ett hus som det är omöjligt att känna sig hemma i. Blicken har vandrat över de breda höfterna, rumpan som väller ut likt två enorma berg, fettet som ramlar över bäckenbenet, de klämbara bilringarna, brösten som putar ut, kinderna som får mitt huvud att se ut som ett klot. Jag hatar dig, har jag tänkt när jag sett på mig själv. Jag sa det alltid som om jag hade gjort något fel, som om jag inte förtjänade kärlek, som om jag helt och hållet får skylla mig själv att den person vars kärlek betyder allra mest inte älskar mig. Tills du rättar dig, tills du går ner i vikt, tills du ser ut som jag vill att du ser ut förblir du oförtjänt av min kärlek. Alla de otaliga gånger jag har stått framför denna spegel och låtit tårarna rinna, lika mycket som jag har låtit äckliga, oförlåtliga förolämpningar lämna mina läppar. Större delen av min barndom har jag varit en mobbare - en elak, tröttsam blodsugare som driver ut det lilla självförtroende och den lilla självkänsla jag har. Slänger det på golvet och stampar på det tills det plattas till, allt medan jag tittar stint in i mina egna, sorgsna ögon. Det här förtjänar du, tjockis. Nu måste jag alltid korsa spegeln för att komma upp till mitt rum, och alltid har jag varit noga med att vända bort blicken från spegeln eller blunda när jag går förbi, för att inte få en glimt av min egen spegelbild. Men idag är det annorlunda. Jag stannar upp, ser på mig själv, den kropp som jag så länge har ratat, trycket ner, hatat, men inga elakt laddade ord dyker upp i mitt huvud. Det har hänt något under de senaste åren, jag har blivit bättre på att se på mig själv med kärlek i blicken, med empati och mildhet.
Som barn var jag knubbig och rund. Bilder från förr vittnar om ett barn som älskar godis, glass och tårta och som inte värjer för att ta en portion till. På bilderna putar en rund mage ut innanför den tajta tröjan, och från händerna sticker det ut tio tjocka korvfingrar. Huvudet ser ut som ett klot, med tjocka och fylliga kinder som skiner skimrande rosa. Men i ansiktet finns där ett brett leende. Det finns två ögon som är stora av en bekymmerslös glädje, som vittnar om en stillsam och härlig tillvaro. Det är någon som är nöjd med sig själv, någon som behandlar sig själv med den respekt som alla människor förtjänar. Var är han? Vem är han? Det är en främling för mig. Denna leende pojken försvann och ersattes av sin elaka, och mobbande tvillingbror när han var runt elva år gammal. Jag gick ner till sjuksköterskan där hon satt i sitt dunkla kontor längst bort i skolans mörka, kalla källare. Hon tittade på mig med ett leende när jag kom in. Jag gick igenom den vanliga hälsokontrollen, tittade på en affisch med stora och små bokstäver med ett öga, böjde mig fram utan tröja för att se om ryggen var rak, och till sist fick jag ställa mig på vågen. Min syn var bra, min rygg var bra, men den fundersamma blick sjuksköterskan gav mig när jag stod på vågen berättade för mig att vikten var dålig. Efteråt plockade hon upp ett diagram på datorn. Den visade en linje som steg upp och korsade en mer markant, röd linje någonstans där i mitten och fortsatte uppåt. Hon förklarade för mig att den stigande linjen visar hur min vikt har förändrats över tid, och att man absolut inte ville hamna över den röda linjen för då var man överviktig, vilket, som hon la stor tonvikt vid, var mycket farligt. Och som jag tydligt kunde se hade min linje tagit en lång resa ovanför den där röda linjen. Hon fortsatte med att förklara tallriksmodellen, näringspyramiden, och förespråkade hur viktigt det var att jag skulle ta små portioner, och att jag absolut inte skulle ta en extra gång. Jag lämnade hennes rum med en klump i magen. Innan lektion skulle börja smög jag mig in på toan, mötte min blick i den smutsiga spegeln och för första gången i mitt liv såg jag på mig själv med hat, med äckel. Jag såg någon som hade misslyckats, någon som var ful. Jag såg endast någon som hade klivit över en stor, fet, röd förbjuden linje, som nu behövde ta sitt straff.
I alla år efter var jag övertygad om att alla andra såg på mig med samma ögon som jag såg på mig själv. De såg en tjockis som klampar upp för att ta en extra tallrik mat, som alltid sträcker sig efter den sista biten tårta. Därför var jag noga med att alltid suga in magen när jag gick genom matsalen för att komma till matvagnen. Under hela tiden kände jag de andras blickar bränna. Där står han, tänker de säkert Tjockisen. Se hur mycket mat han tar. Jag tänkte alltid på vad sjuksköterskan hade sagt. Ta mindre portioner. Mitt lilla jag hade ingen aning om vad en mindre portion betydde, så jag började att ta så lite som det bara gick. Det slutade med att jag endast tog en köttbulle, och slutligen drack jag endast vatten. Hemma sa jag att jag hade ätit så mycket lunch och mellanmål att jag inte behövde middag. Jag började också förstå att träning är en viktig del i viktnedgång. Så varje dag efter middagen ställde jag mig på springbandet och sprang utan paus. Jag sprang som om jag trodde att ett bättre liv skulle komma om jag bara sprang snabbt nog. Under åren rasade jag i vikt och det märktes. Alla i min omgivning gav mig applåder och fina komplimanger som jag aldrig tidigare hade fått.
- Men så fin och smal du har blivit! Vad duktig du är.
Orden spädde bara på mitt beteende mer, som att kasta bensin på en eld. Jag åt mindre, tränade mer. Mina föräldrar började förstå allvaret och tvingade i mig mat, tillät mig inte att träna mer, vilket gjorde mig så arg att jag skrek på dem att jag hatade dem, med samma intensitet som jag skrek på mig själv i spegeln. Alltid stannade jag upp och studerade mig i spegeln i hallen. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Det var som ett mantra, ett mantra som tryckte undan min självkänsla och mitt självförtroende. Jag var en argsint mobbare. En hungrig, förlorad själ som innerst inne längtade efter den glada, leende pojken jag en gång var.
Så en dag gick vi igenom gamla bilder på mammas telefon. Jag stannade upp vid en bild från en julaftonsmorgon. Jag slet telefonen ur mammas hand och stirrade förskräckt på den smala, rödblommiga pojken som satt invid den klädda julgranen och öppnade presenter. Jag kände inte igenom honom heller. Han var lika främmande som den lilla glada pojken. Hans tröja och byxor var så stora att de hängde på hans rangliga kropp som stora tygbitar. Den bleka huden stramade så hårt om skelettet att det såg ut som om benen vilken sekund som helst skulle göra hål på huden. Det fanns också ett leende i denna pojkes ansikte, men det såg forcerat ut. Inte alls genuint. Det var inte grundat i en glädje, eller tillfredsställelse, mer i en en djup slitande smärta. Som att tvingas le när man står barfota på glödande kol. Något hände i mig när jag såg på bilden. Det var som om jag såg på mig själv genom en främlings blick. Någon som kan se på den här pojken att han inte mår bra. Äntligen kunde jag förstå att jag hade behandlat mig själv med hat, att jag hade utfärdat tortyr på mig själv. Efter den stunden såg jag mig inte längre i spegeln. Jag blundade när jag sprang upp till rummet. Jag började äta mer igen, tog större portioner. Jag tog paus från löpningen. Jag kände att min kropp började fyllas ut igen, hur kinderna började runda till sig, rumpan växte sig större. Men ändå försvann inte tankarna. Jag kunde klämma på mitt fett och tänka tyst för mig själv. Så ful du är. Så tjock du är. Men när det hände skrek jag på mig själv. Sluta! Sluta! Sluta! Tills tankarna skingrades.
Nu står jag här framför spegeln och något har hänt. Det finns en kärlek i min blick, det finns empati i mina tankar. Jag ser på fettet på min kropp och jag accepterar det. Något som jag aldrig tidigare har gjort. Det är den stunden då mobbaren går fram till sitt offer, ser denne i dennes ögon, ser den smärta som han har orsakat under åren. Ser hur denne har lidit, ser de permanenta ärr som löper över själen, och säger något som är så främmande:
- Förlåt.
Jag ber om ursäkt till mig själv. Ber om ursäkt för den tortyr jag har använt för att trycka ner mig själv. Och jag förlåter. Det är okej, vi kommer jobba på det tillsammans. Jag lägger en kyss på min högra arm, jag lägger en kyss på min vänstra. Jag kysser mina händer. Jag kysser handflatorna och lägger dem på min mage, på mitt bröst, på min rumpa. Jag accepterar den jag är, och hur jag ser ut. Precis innanför ytterdörren, just till höger, hänger en avlång spegel. Där står jag och avlägger en ed. En ed om evig kärlek och acceptans. För första gången i mitt liv säger jag till min spegelbild:
- Jag älskar dig.
